För 3-4 månader sedan hade våra två äldsta barn eget rum (tillsammans) , och vårt yngsta sov i spjälsäng inne hos oss. Det var väldigt viktigt för oss att barnen sov i sina egna sängar, och att de somnade själva. Varje kväll (vid samma tid, +-30 minuter) hade vi som rutin att sjunga några sånger för dem, och avsluta med att sjunga trollmor. Vi sa att "nu sjunger vi sista sången, sedan ska ni sova"! Efter att vi sjungit den sa vi godnatt, sov så gott, vi älskar er! Lade dem i deras sängar, släckte lampan och gick ut. Om äldsta kom upp gick vi bara tillsammans tillbaka till sängen, och så ut igen. Minsta låg i spjälsäng. Om de skrek gick vi in med jämna mellanrum, kanske 30 sekunder-en minut mellan (För de ska ju få en chans att klara sig sjäva), och lade dem tillrätta och gav en puss. Men det var väldigt viktigt att de somnade själva, annars skulle de ju bara vakna och märka att vi inte var där! Och sången, trollmor, var som en trygghet. De skulle känna att nu sjunger vi trollmor, det betyder att vi snart ska sova, jag vet vad som väntar därför är jag trygg. Nattningen tog ibland en halvtimme och ibland tre timmar (!). Vi fick gå in i deras rum mellan 2 och 30 gånger per natt. 30 var såklart en dålig natt, en normal natt landade nog på runt fem gånger. Och så hade vi minsta inne hos oss, som vi fick gå upp till kanske.. Ja.. fem gånger där också. En vanlig natt. Oj så trygga barn vi hade, som sov i egna sängar. Och oj så bra vi fick sova, när vi fick våran säng för oss själva!
Sedan bestämde vi oss för att vi inte ville hålla på såhär längre, vi ville ha våra barn nära! Så vi började samsova. Vi har en dubbelsäng och en madrass på golvet bredvid sängen. Ibland får alla plats i sängen, ibland sover några på madrassen. Oftast ändras det under natten, någon kryper upp från madrassen, någon klättrar ner till madrassen.. Vi lägger barnen när de verkar trötta. Ibland halv åtta, ibland nio. Nattningen ser olika ut varje kväll, beroende på vem som är tröttast, vad vi gjort osv. Barnen vaknar ibland på natten, men känner att familjen är nära och somnar om utan att någon annan behöver vakna. En vanlig natt nu behöver vi vakna två gånger. Istället för tio. Och det är oftast bara för att göra något halvt i sömnen, så vi minns knappt att vi vaknat på morgonen. Nattningen kan vara jobbig ändå vissa dagar, men inte alls på samma sätt! Förut var nattningen en kamp mellan oss och barnen kändes det som, men nu är den en mysig stund då vi försöker hjälpa barnen att varva ner och slappna av! Visst är det frustrerande när barnen är klarvakna trots våra försök att få dem att slappna av, men kvällarna är inte fyllda med skrik och gråt! Våra barn kramas till sömns, istället för att gråta sig till sömns. Nu har vi underbart trygga barn! Jag kan verkligen känna hur vår anknytning har stärkts, och hur de alla tre har blivit tryggare av denna förändring. Och vet ni, att när jag frågar mina barn om de vill höra trollmor innan de ska sova, eftersom jag tänker att det borde ju vara en sång de tycker om, så säger de NEJ med stora bokstäver, och i början började nästan lilla stora ungen att grina när jag frågade. Det är ett stort bevis för mig att vi var helt åt helvete fel ute förut, och att vi valt rätt som börjat samsova. Det krävdes mycket för mig att erkänna fullt ut att jag gjort mindre bra val för mina barn, och därigenom kunna genomföra denna förändring, men det är så sjukt värt det! Det är värt all ångest och alla tårar, för nu ger jag mina barn det bästa jag kan!
