Sverige - Det fria landet?

Hur fria är vi i Sverige egentligen? Jag känner mig inte särskilt fri. Trycket från omgivningen att konformera sig och sluta vara en unik individ är enormt, och det är svårt att stå emot. Det var inte förrän jag fick barn som jag märkte av det så tydligt som jag gör nu.

Hela min barndom och ungdomstid har jag kämpat hårt för att passa in. Jag har gjort vad som krävts för att få känna gemenskap i olika umgängeskretsar och få hög status i skolan. Det har varit viktigt för mig. Jag har snabbt känt av om jag inte levt upp till de förväntningar som funnits, och ändrat mig för att inte avvika så mycket. Detta samtidigt som jag faktiskt varit ett starkt barn och en stark ungdom. Jag har klarat av mycket. Det kan jag se nu, men jag kunde inte se det då. Detta enorma grupptryck påverkade mig, och gjorde att jag inte följde mig själv utan jag följde andra. Jag var inte särskilt fri.

Sedan blir man magiskt vuxen på sin 18-årsdag och får välja själv. Men bara inom vissa bestämda ramar såklart. Man får inte göra vadsomhelst. Och jo, det är väl bra till viss del. Men jag tycker inte att det är helt toppen att alltid bestämma vad folk får och inte får göra. Jag tror att när vi inte får fatta besluten själva, själva komma fram till att stöld är fel så låter vi bli av fel anledning.

Vi är styrda! Vi är styrda av normer och regler och grupptryck. När min äldsta som är tre år gammal inte går förskola får jag ibland höra att hon skulle behöva det. Där får de leka med andra barn och lära sig massa bra saker. (Som om förskolan vore det enda sättet att göra det på) Det är konstigt tycker jag, att folk som träffar min dotter tycker att hon behöver träna på "den sociala biten" (nej de säger det inte rakt ut, men de säger att hon behöver förskola och att det är för att då lär man sig den sociala biten). Jag känner trycket att bara sluta vara så konstig och sätta barnen i förskola som alla andra istället.

Jag tycker att staten ofta talar om för oss vad vi kan och inte kan göra, som t.ex hemundervisning: det kan ingen förälder klara av. Och ingen reagerar på vilken inskränkt valmöjlighet vi får! Man får inte ta ledigt för sitt barn mer än tio dagar per skolår. De MÅSTE vara i skolan. De "har rätt" att gå i skolan, och det betyder tydligen att de måste. Med min egen skolgång som bakgrund kan ni kanske förstå att jag tycker att det är att skicka barnen till tortyrkammaren varje dag i nio år. Men, alla ska in och "stötas" med de andra. Jo, jag har stött på hemundervisningsmotståndare som använt det uttrycket. Vi måste slipas mot varandra serrni.

När jag läser det här inlägget hos livelikeachild undrar jag vem som egentligen är förtryckt. Är det de som vet att regimen förtrycker och försöker bestämma över dem, de som gör precis det de vill fast i smyg, de som stöttar och skyddar varandra och de som alltid behåller sin integritet? Eller är det de som följer blint, som försvarar de som gör mer och mer inskränkningar i deras frihet, som köper allt staten säger till dem att de kan eller inte kan och de som aldrig försöker gå längre än kedjorna räcker?
Jag tror att befolkningen i Iran enligt Shadis beskrivning på många sätt är friare än vad jag är. Ännu ett tecken på att jag är fast i ett sätt att tänka som inte är mitt. Jag har lärt mig att vi har det bättre här än i t.ex Iran. Här har vi frihet, vi har rättigheter osv. Men så känner jag att det där bara är tomma ord. Vilken frihet? Och vilka rättigheter? Jag har inte fått välja själv vilket liv jag ska leva, Jag känner mig inte fri. Fast i detta ekorrhjulsamhälle och konsumtionshets som ger mig ont i magen. Ibland känner jag bara att jag vill kliva av karusellen, den går åt helvete för fort.

Min skoltid

Skolan har nästan alltid varit en klump i min mage. När jag började skolan kommer jag ihåg att det var spännande. Lite läskigt, men spännande. Jag kunde redan läsa och skriva, men jag visste inte hur man räknade matte. Jag minns att jag frågade en av mina klasskamrater hur man skulle göra, och hon visade mig att man skulle ta den sista siffran i talet och skriva på raden bredvid. Alltså 3+2= 2  . Det var ju inte riktigt rätt, visade det sig. Jag minns att jag kände mig dålig som inte kunde räkna matte, men jag minns inte hur fröken hanterade det hela. I lågstadiet hade vi skrivstil som uppgift. Alla skulle lära sig att skriva skrivstil. Jag tyckte att det var det tråkigaste jag någonsin varit med om, att skriva samma bokstav på ett speciellt sätt hundra gånger. Jag vägrade. Till slut accepterades min vilja, och jag slapp skriva mer skrivstil. I trean bytte jag skola pga flytt. Jag hamnade i en stor, stökig klass med stressad lärare. Vi var väl runt 30 elever på en lärare. Rimlig bemanning. Stök hanterades av denna stackars överstressade lärare med att skrika på eleverna och agera hotfullt. I denna klass blev jag mobbad. Jag blev slagen, jagad och utfryst. Jag blev puttad i en grusig nedförsbacke så att jag skrapade upp hela knät. Ingen vågade prata med mig. I fyran skulle vår skola slås samman med en annan skola, och man delade då min klass och satte ihop den med hälften av en klass från den andra skolan. Då fick jag min första riktiga vän! När en klass"kompis" tog stryptag på mig och höll kvar tills jag blev blå i ansiktet sa hon till mig att det där inte var okej. När de jagade mig så var det hon som stod kvar och höll dem borta. Hon var starkare än dem. Det spelade ingen roll hur många gånger vi gick till lärarna, de gjorde ingenting. De sa "men snälla pojkar, nu får ni lugna er" och så var det bra med det. En kille hotade mig vid upprepade tillfällen och slog mig. Då tog min pappa kontakt med hans föräldrar och ordnade ett möte mellan oss för att reda ut det hela. Den här killens pappa framförde att allt var mitt fel, jag var för provokativ, jag behövde tuffa till mig, i skolan råder djungelns lag etc. Hans son hade inte gjort något fel, och han vägrade låta sin son be mig om ursäkt. Man skulle ju kunna säga att mitt förtroende för vuxna var ganska lågt.

En dag när jag och min nya vän gick genom skolan råkade vi gå förbi killarna som satt i korridoren. De lekte med tändstickor. De ropade efter oss att om vi berättade något om det skulle de döda oss. Vi bara gick. De började jaga oss och vi sprang in på vad vi trodde var en toalett och låste in oss. Utanför stod ett gäng med arga tioåringar och skrek att om vi inte öppnade dörren skulle de elda upp den. Det kom mer och mer ungar och stod utanför och bankade och ville att vi skulle öppna dörren, för det fanns minsann fler som ville gå på toaletten! Till slut stod till och med fröken där utanför och uppmanade oss att komma ut för att de andra skulle få använda toaletten. Vi skrattade så vi tjöt, för vi hade upptäckt när vi tände lampan att det var ett duschrum vi låst in oss i. Jag hade satt mig i en stol därinne, som var full med vatten och blev blöt om byxorna. Inte ens när fröken var där ute kände vi oss trygga att öppna dörren, killarna tänkte ju döda oss! Vi samlade oss, och öppnade dörren efter att ha räknat till tre och stegade målmedvetet ut och upp till rektorsexpeditionen. Jag sa att mina byxor blivit blöta och att jag ville låna en telefon för att komma hem. Det fick jag inte. Vi bad om någon som kunde följa oss till spårvagnen för att vi var rädda, men det fick vi inte heller. Vi var uppenbart rädda, men ingen ville hjälpa oss. Vi gick då ensamma för att ta spårvagnen hem. Vi blev jagade och de fortsatte skrika att de skulle döda oss. När jag tänker tillbaka på den stunden så kan jag ärligt säga att jag hade dödsångest. Jag var helt säker på att det var min sista stund i livet. Vi sprang för livet till en kiosk i närheten där vi fick låna telefonen. Jag ringde min pappa, som kom med cykel för att möta oss. Han har berättat att han hörde skräcken i min röst när jag ringde. Pappa tågade upp till rektorsexpeditionen och talade om att hans dotter inte kommer sätta sin fot i den skolan igen, varpå rektorn svarar med att påpeka att det faktiskt är skolplikt i Sverige. Han tar inget som helst ansvar för att det är hans agerande som resulterat i att jag får springa för livet till en kiosk för att få kontakt med någon som kan skydda mig, utan påpekar i princip att skolan kan vara hur förjävlig om helst: Barnen måste ändå komma dit! Halva klassen bytte skola efter detta, det var mobbargänget som blev kvar. Såklart. Inte ska de behöva flytta för att vi är missnöjda. Jag undrar vad det blev av dessa killar? Killen vars pappa försvarade att han slog och hotade en tjej som var mycket mindre än honom? Vad blev det av honom? Man säger att skolan ska hjälpa barn som far illa hemma. Jag tror att barn som beter sig så som dessa killar gjorde mot mig har det hemskt hemma. Hur hjälpte skolan dem? Att behandla andra illa är en ond spiral som bara får en att må sämre själv, och denna skola tillät dessa barn att gräva sig allt djupare ner i ångest. Det är vad jag tror.

Efter detta började jag i en waldorfskola. Här fanns en mycket bättre vuxennärvaro, och klasslärarna ansträngde sig verkligen för att lära känna eleverna och skapa en härlig gemenskap. Jag lärde mig mycket här vad gäller relationer till andra. Det var ingen i klassen som tystades, alla var alltid lika mycket värda och alltid välkomna att vara med. Jag har inte förrän i somras varit med om liknande stämning någonstans.

I sexan gick jag en kristen friskola. Här var också ganska bra vuxennärvaro, men det var inte alls samma trygga gemenskapskänsla som på waldorfskolan. Jag ifrågasatte mycket av det vi lärde oss om kristendom, jag undrade saker. Det var inte populärt. Man kan inte ifrågasätta Guds ord. Jag lärde mig mycket att hålla tyst om vad jag tyckte, tänkte och undrade.

Högstadiet gick jag på en stor skola. Det var otryggt och mycket hemska spel mellan eleverna. Elever spelade ut lärare mot vissa elever och elever mot varandra. Sådant beteende tror jag är en överlevnadssak, det är det enda sättet att överleva som högstadielev bland 200 andra och en tiondel så många lärare. Det är en hemsk miljö. När jag tänker på hur livet såg ut på högstadiet blir jag illamående. Så mycket ångest och så mycket krav, och så lite vuxen vägledning. Vi var verkligen utlämnade åt varandra. De blinda ledde dem blinda. Är det så man blir vuxen? Det har tagit mig många år att bearbeta vad som hänt mig i skolan. Jag börjar känna mig hel nu, tänk om jag fått vara hel hela vägen istället? Tänk om jag kunde fått vara fri istället för inlåst i ett socialt experiment nio år av mitt liv?

Jag nämnde tidigare att jag inte varit med om en liknande stämning som den på waldorfskolan förrän i somras. Det var när jag på ett läger träffade flera hemundervisande familjer. Det var fantastiskt! Stora som små var fantastiskt öppna och nyfikna på världen! Man stöttade varandra, barnen lekte och visade respekt för varandra! De kunde leka krig, men de visade enorm hänsyn till hur långt deras kompisar ville gå. Vissa ville leka våldsamt och andra ville inte ha några sådana inslag. De anpassade leken efter deltagare. Det var deltagare som kom från andra länder, och barnen kommunicerade på engelska. Barn från fem års ålder gjorde sig förstådda på engelska. De hade en anledning att lära sig, och då går det snabbt! Det var otroligt! Det är så jag vill att mina barn ska få lära sig, för att de behöver det. De blir motiverade för att de vill förstå sina kompisar. De behöver inte ens lära sig något, bara de får känna sådan gemenskap och värme under sin uppväxt så kommer de bli helt otroliga människor, det är jag säker på!

"Idioti är att göra samma sak om och om igen, och förvänta sig ett annorlunda resultat."

Skolan i Sverige är på nedgång. Många verkar tro att lösningen på problemet är kortare skollov, lägre skolpliktsålder, hårdare tag och ökade befogenheter för lärare att tvinga elever till underkastelse. Vem lär sig under tvång? Vem får lust att lära under tvång? Är alla barn lika? Har alla barn samma förutsättningar och passar skolan alla?

Kan det inte vara så att vissa människor behöver mer tid på sig? Att vissa människor behöver få utvecklas och bli intresserade i sin egen takt för att kunna lära sig på ett roligt och effektivt sätt? Jag skulle säga nej, det här gäller inte vissa människor utan det gäller oss alla! Vi behöver få frihet och förutsättningarna att lära, resten sköter vi själva!

Hur lärde vi oss gå? Var det någon som satte oss i ett rum och sa att idag måste du lära dig att krypa, annars blir du underkänd och får gå om ett år för att komma ikapp med krypningen. Sedan måste du lära dig att ställa dig upp med stöd, och du måste göra det genom att först ställa dig på knä, sedan kliva upp med först det ena benet och sedan det andra. Att ställa sig på alla fyra och häva sig upp är inte rätt, du måste lära om dig. Du uppnår samma resultat, men du kommer dit på fel sätt. Hur skulle ett sådant tillvägagångssätt påverka barnets inlärning? Jag tror att det skulle få barnet att känna krav och därför känna sig dålig varje gång det misslyckas. När det väl lyckas och barnet blir jättelyckligt över att äntligen klarat det som föräldrarna vill så får det höra att det var på fel sätt. Barnet ska inte lära sig gå för sin egen skull och för att det vill, utan för att föräldrarna bestämt att det ska, hur det ska och när det ska. Då tar man ifrån barnet dess egen motivation och vilja att lära, och ersätter med tvång och krav. Barnet mår sämre och resultatet blir sämre.

Hur lär vi oss prata? Vad händer med ett barn som blir rättat hela tiden för att det säger han istället för hon? Det känner sig dåligt, det känner skuld, det tror att det är mindre omtyckt för att det gör fel osv. Det går inte fortare att lära sig när man blir rättad hela tiden, det orsakar bara att man mår sämre och får dålig självkänsla. Barn lär sig, de hör hur omgivningen pratar och de korrigerar själv sitt språk allteftersom de är mogna att förstå. Men såhär gör man i skolan. Man sätter en grupp människor i samma ålder i samma rum, förväntar sig att de ska ligga på samma nivå, kunna samma saker och lära sig samma saker och på samma sätt. Man tar ifrån dem deras egen motivation och ersätter den med tvång. Man bestämmer hur en femma ska ritas, vilka streck som ska göras och i vilken ordning. Och när det går dåligt försöker man rädda det hela med att göra mer, mer betyg, högre krav, mer skola, lägre skolpliktsålder.


Om mina barn gick skola skulle jag haka på skolstrejken!
Mycket intressanta tankar där.


Citatet i rubriken är Albert Einsteins definition av idioti. I svensk skola idag gör man inte bara samma sak om och om igen, man gör MER av samma saker och tvingar in barnen ännu mer i stress och krav, och tror  att man ska få ett bättre resultat. Jag undrar vad Albert skulle sagt om det.