Min skoltid

Skolan har nästan alltid varit en klump i min mage. När jag började skolan kommer jag ihåg att det var spännande. Lite läskigt, men spännande. Jag kunde redan läsa och skriva, men jag visste inte hur man räknade matte. Jag minns att jag frågade en av mina klasskamrater hur man skulle göra, och hon visade mig att man skulle ta den sista siffran i talet och skriva på raden bredvid. Alltså 3+2= 2  . Det var ju inte riktigt rätt, visade det sig. Jag minns att jag kände mig dålig som inte kunde räkna matte, men jag minns inte hur fröken hanterade det hela. I lågstadiet hade vi skrivstil som uppgift. Alla skulle lära sig att skriva skrivstil. Jag tyckte att det var det tråkigaste jag någonsin varit med om, att skriva samma bokstav på ett speciellt sätt hundra gånger. Jag vägrade. Till slut accepterades min vilja, och jag slapp skriva mer skrivstil. I trean bytte jag skola pga flytt. Jag hamnade i en stor, stökig klass med stressad lärare. Vi var väl runt 30 elever på en lärare. Rimlig bemanning. Stök hanterades av denna stackars överstressade lärare med att skrika på eleverna och agera hotfullt. I denna klass blev jag mobbad. Jag blev slagen, jagad och utfryst. Jag blev puttad i en grusig nedförsbacke så att jag skrapade upp hela knät. Ingen vågade prata med mig. I fyran skulle vår skola slås samman med en annan skola, och man delade då min klass och satte ihop den med hälften av en klass från den andra skolan. Då fick jag min första riktiga vän! När en klass"kompis" tog stryptag på mig och höll kvar tills jag blev blå i ansiktet sa hon till mig att det där inte var okej. När de jagade mig så var det hon som stod kvar och höll dem borta. Hon var starkare än dem. Det spelade ingen roll hur många gånger vi gick till lärarna, de gjorde ingenting. De sa "men snälla pojkar, nu får ni lugna er" och så var det bra med det. En kille hotade mig vid upprepade tillfällen och slog mig. Då tog min pappa kontakt med hans föräldrar och ordnade ett möte mellan oss för att reda ut det hela. Den här killens pappa framförde att allt var mitt fel, jag var för provokativ, jag behövde tuffa till mig, i skolan råder djungelns lag etc. Hans son hade inte gjort något fel, och han vägrade låta sin son be mig om ursäkt. Man skulle ju kunna säga att mitt förtroende för vuxna var ganska lågt.

En dag när jag och min nya vän gick genom skolan råkade vi gå förbi killarna som satt i korridoren. De lekte med tändstickor. De ropade efter oss att om vi berättade något om det skulle de döda oss. Vi bara gick. De började jaga oss och vi sprang in på vad vi trodde var en toalett och låste in oss. Utanför stod ett gäng med arga tioåringar och skrek att om vi inte öppnade dörren skulle de elda upp den. Det kom mer och mer ungar och stod utanför och bankade och ville att vi skulle öppna dörren, för det fanns minsann fler som ville gå på toaletten! Till slut stod till och med fröken där utanför och uppmanade oss att komma ut för att de andra skulle få använda toaletten. Vi skrattade så vi tjöt, för vi hade upptäckt när vi tände lampan att det var ett duschrum vi låst in oss i. Jag hade satt mig i en stol därinne, som var full med vatten och blev blöt om byxorna. Inte ens när fröken var där ute kände vi oss trygga att öppna dörren, killarna tänkte ju döda oss! Vi samlade oss, och öppnade dörren efter att ha räknat till tre och stegade målmedvetet ut och upp till rektorsexpeditionen. Jag sa att mina byxor blivit blöta och att jag ville låna en telefon för att komma hem. Det fick jag inte. Vi bad om någon som kunde följa oss till spårvagnen för att vi var rädda, men det fick vi inte heller. Vi var uppenbart rädda, men ingen ville hjälpa oss. Vi gick då ensamma för att ta spårvagnen hem. Vi blev jagade och de fortsatte skrika att de skulle döda oss. När jag tänker tillbaka på den stunden så kan jag ärligt säga att jag hade dödsångest. Jag var helt säker på att det var min sista stund i livet. Vi sprang för livet till en kiosk i närheten där vi fick låna telefonen. Jag ringde min pappa, som kom med cykel för att möta oss. Han har berättat att han hörde skräcken i min röst när jag ringde. Pappa tågade upp till rektorsexpeditionen och talade om att hans dotter inte kommer sätta sin fot i den skolan igen, varpå rektorn svarar med att påpeka att det faktiskt är skolplikt i Sverige. Han tar inget som helst ansvar för att det är hans agerande som resulterat i att jag får springa för livet till en kiosk för att få kontakt med någon som kan skydda mig, utan påpekar i princip att skolan kan vara hur förjävlig om helst: Barnen måste ändå komma dit! Halva klassen bytte skola efter detta, det var mobbargänget som blev kvar. Såklart. Inte ska de behöva flytta för att vi är missnöjda. Jag undrar vad det blev av dessa killar? Killen vars pappa försvarade att han slog och hotade en tjej som var mycket mindre än honom? Vad blev det av honom? Man säger att skolan ska hjälpa barn som far illa hemma. Jag tror att barn som beter sig så som dessa killar gjorde mot mig har det hemskt hemma. Hur hjälpte skolan dem? Att behandla andra illa är en ond spiral som bara får en att må sämre själv, och denna skola tillät dessa barn att gräva sig allt djupare ner i ångest. Det är vad jag tror.

Efter detta började jag i en waldorfskola. Här fanns en mycket bättre vuxennärvaro, och klasslärarna ansträngde sig verkligen för att lära känna eleverna och skapa en härlig gemenskap. Jag lärde mig mycket här vad gäller relationer till andra. Det var ingen i klassen som tystades, alla var alltid lika mycket värda och alltid välkomna att vara med. Jag har inte förrän i somras varit med om liknande stämning någonstans.

I sexan gick jag en kristen friskola. Här var också ganska bra vuxennärvaro, men det var inte alls samma trygga gemenskapskänsla som på waldorfskolan. Jag ifrågasatte mycket av det vi lärde oss om kristendom, jag undrade saker. Det var inte populärt. Man kan inte ifrågasätta Guds ord. Jag lärde mig mycket att hålla tyst om vad jag tyckte, tänkte och undrade.

Högstadiet gick jag på en stor skola. Det var otryggt och mycket hemska spel mellan eleverna. Elever spelade ut lärare mot vissa elever och elever mot varandra. Sådant beteende tror jag är en överlevnadssak, det är det enda sättet att överleva som högstadielev bland 200 andra och en tiondel så många lärare. Det är en hemsk miljö. När jag tänker på hur livet såg ut på högstadiet blir jag illamående. Så mycket ångest och så mycket krav, och så lite vuxen vägledning. Vi var verkligen utlämnade åt varandra. De blinda ledde dem blinda. Är det så man blir vuxen? Det har tagit mig många år att bearbeta vad som hänt mig i skolan. Jag börjar känna mig hel nu, tänk om jag fått vara hel hela vägen istället? Tänk om jag kunde fått vara fri istället för inlåst i ett socialt experiment nio år av mitt liv?

Jag nämnde tidigare att jag inte varit med om en liknande stämning som den på waldorfskolan förrän i somras. Det var när jag på ett läger träffade flera hemundervisande familjer. Det var fantastiskt! Stora som små var fantastiskt öppna och nyfikna på världen! Man stöttade varandra, barnen lekte och visade respekt för varandra! De kunde leka krig, men de visade enorm hänsyn till hur långt deras kompisar ville gå. Vissa ville leka våldsamt och andra ville inte ha några sådana inslag. De anpassade leken efter deltagare. Det var deltagare som kom från andra länder, och barnen kommunicerade på engelska. Barn från fem års ålder gjorde sig förstådda på engelska. De hade en anledning att lära sig, och då går det snabbt! Det var otroligt! Det är så jag vill att mina barn ska få lära sig, för att de behöver det. De blir motiverade för att de vill förstå sina kompisar. De behöver inte ens lära sig något, bara de får känna sådan gemenskap och värme under sin uppväxt så kommer de bli helt otroliga människor, det är jag säker på!