söndag 30 december 2012

Om den fina delen av min skoltid!

Jag vill skriva mer om den fina tid jag hade i skolan, den som utspelade sig på en waldorfskola. Där jag fick känna på äkta gemenskap och trygghet. Där de vuxna faktiskt tog ansvar för hur stämningen i klassen var, där de fångade upp stämningar och ordnade upp dem innan de fått fäste och där de fanns som vägledning för oss barn.

Jag gick Waldorfskola i halva fyran och hela femman. Jag kom dit med ryggsäcken full av dåliga erfarenheter av mobbning och otrygghet, vuxna som vände mig ryggen när jag som mest behövde dem och barn som såg mig som något mindre än dem. De hade verkligen dehumaniserat mig. Så kom jag nu med detta bagage till en ny skola. Detta var den tredje skola jag börjat i, och jag visste att det tar ett tag att få vänner i en ny skola. Men denna skola var annorlunda, jag minns inte att jag en enda gång kände mig utanför! Klassen som jag hamnade i  hade en otrolig sammanhållning och man visade verkligen respekt för varandra! Stark sammanhållning kan innebära att det är svårt att komma in som ny i gemenskapen, men inte här. Jag var välkommen från första början, och kände mig som en klasskamrat redan från första dagen! Vi samarbetade mycket i klassen, tack vare lärarna. Vi hade två klasslärare som var fantastiskt engagerade och påhittiga. Jag minns inte riktigt hur många elever vi kan ha varit, men kanske runt 25. Jag kommer ihåg en kille i klassen, som stack ut. Han var lite annorlunda i sitt sätt och hade nog vissa sociala svårigheter, han var kraftig och han hade ett specialintresse för bilar och kunde hur många olika bilmärken och modeller som helst. Han hade lätt kunnat bli utsatt på en vanlig skola där mobbning är oundvikligt och ett tragiskt inslag som vi inte kan styra. Men här såg lärarna varje liten nyans i vårt samspel, och de agerade! De såg till att vi andra kände att den här killen hörde hemma i klassen! De visade oss att ibland är människor inte likadana som oss, men det spelar ingen roll för hur de ska behandlas! Här fanns ingen hierarki bland eleverna. Alla var vänner. Såklart klickade det bättre mellan vissa, men där fanns inga svurna fiender, personer som var bättre än alla andra eller flockledare(det skulle väl vara lärarna isåfall). Förmodligen berodde den ljuvliga stämningen på en blandning av att våra lärare var änglar och att de föräldrar som väljer waldorfskola till sina barn har en inställning till livet som skiljer sig från mängdens.

Själva undervisningen passade mig bra just då, men jag har läst endel kritik mot waldorfpedagogiken och kan förstå den. Vi gjorde våra egna böcker, skrev av text från tavlan eller stenciler och vi gjorde allt samtidigt som varandra. Kritiken jag läst är mot detta med att alla skrev samma saker samtidigt, att det inte fanns något utrymme för individuell studietakt eller att vara mer intresserad av ett ämne än ett annat, då allt skulle ta lika lång tid osv. När jag var färdig före andra fick jag lösa korsord och liknande, så jag kände mig inte uttråkad när jag var färdig, men jag vet inte om detta är något alla får. Men jag kom från en skola med noll struktur, en utarbetad lärare som skrek åt sina 30 elever, hon kan inte haft det lätt. Så kom jag då till en skola med lugna lärare, med strukturerade lektioner och tydliga instruktioner om vad jag skulle göra, och med lugna klasskamrater som respekterade både lärarna och varandra. Jag trivdes superbra med allt. Om jag skulle gått där längre kanske jag skulle börjat känna att jag inte fick utvecklas åt mitt eget håll, men jag tror inte det. Jag tror att jag hade mått bra där hela skoltiden ut, det var sådan fin stämning på skolan.

Det som gjorde skolan så fantastisk var helt enkelt lärarna, och deras sätt att ta ansvar som viktiga vuxna i sina elevers liv. De engagerade sig och de fanns där för oss på riktigt. Efter att jag slutade på skolan höll jag kontakt med en av lärarna, och åkte och hälsade på henne några gånger. Jag var så välkommen in i hennes liv, och inte bara en del av hennes yrke! Denna inställning gjorde så mycket för mig! Det fick mig att må bra. Det kan ju finnas nackdelar för henne med att vara så personlig med sina elever, men för mig som elev betydde det väldigt mycket.

Jag vill ju allra helst hemundervisa mina barn, men om det nu inte blir så vill jag hitta en skola med så engagerade lärare som jag hade på waldorfskolan, och det får gärna vara en waldorfskola.

fredag 28 december 2012

Uppmärksamhet, utveckling och anknytning.

Gordon Neufeld har, tillsammans med Gabor Maté, skrivit en bok som heter "Våga ta plats i ditt barns liv - så stärker du relationen till ditt barn och undviker att barnets jämnåriga övertar din roll." Jag läser den just nu, är en tredjedel in i boken ungefär. Boken handlar om jämnårigorientering, och hur den försvårar barns utveckling samt ger endel symtom av sjukdom i samhället. Boken handlar också mycket om anknytningsteorin, och hur otroligt viktig en trygg anknytning är för att ett barn ska kunna utvecklas och mogna och ha livskvalitét. Jämnårigorientering kallar de det när en trygg anknytning till en vuxen person saknas eller är för svag, och barnet tvingas vända sig till en jämnårig för en anknytning. I en föreläsning om uppmärksamhet berättar Gordon att det allra viktigaste för oss människor är att ha en trygg anknytning. Hunger, skydd, individualitet är underordnat anknytningen. Så, när vi som barn befinner oss i en förskola eller skola och anknytningen till vuxna i vårt liv inte är tillräckligt stark för att ge oss trygghet i den miljön, så vänder vi oss till jämnåriga. Jämnåriga som är lika vilsna själva, och som inte alls visar samma hänsyn som färdigutvecklade friska vuxna gör. Jämnårigorienteringen är obarmhärtig, och de flesta barn stänger av sina känslor till följd av detta, för att skydda sig mot smärta vid eventuell framtida separation från sin anknytningsperson, vilket kan ske ganska ofta i barn och ungdomars värld. Jag blir styrkt att fortsätta på den väg vi valt, att ge barnen tid och mer tid och jag blir styrkt i att vi som föräldrar är de viktigaste människorna i våra barns liv! Föreläsningen är i fyra delar av vilka jag sett den första, och den gav mig som förälder och före detta barn/ungdom samt studerande väldigt mycket behållning. Jag planerar att se de andra så snart som livet tillåter, jag prioriterar mina primära anknytningar. =)
Gordon Neufeld - varför lyssnar inte Kalle - Del 1: Så fungerar uppmärksamhet
Från videon kan man klicka sig vidare till de andra delarna.
Gordon Neufeld och Gabor Maté - Våga ta plats i ditt barns liv

torsdag 27 december 2012

Lära sig för att man vill veta, eller för att klara ett prov?

Ja, vad blir skillnaden? Enorm skulle jag tippa. Jag tar mig själv som exempel.
När jag blir intresserad av något, som t.ex när jag blev intresserad av hemundervisning, stickning eller klickerträning av hästar, så läser jag allt jag kan hitta om det. Jag suger i mig kunskapen, lär mig jättelätt för det mesta, och behöver jag anstränga mig så gör jag det så gärna för att jag är så nyfiken på det jag lär mig om! När det handlar om ett prov blir det oftast bara ytinlärning, snabb kunskap som försvinner så fort provet är avklarat.

Förra veckan sa en klasskompis till mig att det vore väl bäst om man satte betyg från åk 1? Varför då? Jo, för att lärarna ska se var barnen ligger. Så att de inte kommer upp i sjuan och upptäcker att de är underkända. Borde inte lärarna kunna bedöma detta utan att sätta betygspress på barnen? Tydligen inte. Jag tror att jag blir galen. Jag förstår inte argumenten! När jag säger att jag inte tycker att barn ska ha sådana krav på sig, att betyg borde föras så långt på framtiden som det bara går, så får man svaret att "utan betyg kommer man ju ingenvart". Says who? Man kanske inte platsar så bra i hamsterhjulet om man inte tidigt tryckts in i maskineriet, men någonvart kommer man garanterat! För att man lär sig saker på riktigt, för att man vill kunna dem och för att man är intresserad!

Det borde vara en rättighet för alla barn att lära sig om livet på ett lustfyllt sätt genom sina intressen, inte under tvång och press (skolplikt, betyg och prov).

fredag 21 december 2012

Julklappar eller inte?

Jag känner mig kluven inför det här med julklappar. I år har vi valt bort julklappar, eftersom vi anser att de dels bidrar till ohälsosam stress inför julen och stör julstämningen, och dels eftersom vi inte vill att våra barn ska förknippa julen med materiella saker. Julen ska vara fin, fridfull och mysig, inte en stress över hur många julklappar man ska ha och vad de ska innehålla! Dessutom förmedlar denna julklappshets mycket av den konsumtionshets som vi inte vill att våra barn ska bli smittade av.

Men ibland tvivlar jag lite. Jag minns ju jularna från när jag var liten. Det var så otroligt roligt att känna och klämma på alla paket, räkna hur många som var till mig och vara så nyfiken att man nästan sprack! Så på julafton längtade man efter att få öppna paketen, man var så spänd så man kunde inte koncentrera sig på något annat! Och tillslut var stunden inne, man slet upp sina julklappar och fick äntligen veta vad som fanns därinne! Det är ju roliga och fina minnen, varför ska inte mina barn få uppleva det?
 Sedan minns jag vad som kom efteråt. När alla paket var slut. Då kände jag mig alltid så tom,  jag undrade om det verkligen var allt, jag tittade på högen med saker som jag fått och tänkte att det här var ju inte alls som jag hade fantiserat! Inte så att jag inte var glad över det jag fått, men ändå någon slags besvikelse över att det inte var fler/bättre saker. Och all den tid som jag lagt på att utforska paketen och vara nyfiken på vad det kunde vara, all den tid som jag inte kunnat koncentrera mig på något annat! Är det så mysigt och roligt egentligen? Att det är så viktigt att fundera över vad som finns i julklapparna att man inte kan tänka på något annat? Jag tycker inte det. Jag vill inte ha sådana jular. Så jag står fast vid vårt beslut, och vill istället lägga min energi på att försöka få till magiska, mysiga och stämningsfulla jular. Såklart kan man göra båda, men det går åt mycket energi till att leta julklappar och allt som hör till den karusellen. Den energin riktar jag helt enkelt om till annat istället.

lördag 15 december 2012

Är det för sent nu?

När jag fyllde arton kände jag att det gick för fort. Jag var inte redo att bli vuxen, jag behövde vara barn ett litet tag till! Och så fyllde jag ju ändå, det går ju inte att stoppa såna däringe födelsedagar.. Och så kändes det som att nu är en del av mitt liv bortkastad och kommer aldrig tillbaka. Allt som jag kunde gjort då och inte nu kommer för alltid vara ogjort. Sedan fyllde jag 20, och samma visa upprepades. Jag får liksom någon nojja över att inte hinna med livet! Som att jag inte hunnit med tillräckligt under de år som gått, och då är det kört i framtiden! Man måste lägga någon slags grund innan man kan fortsätta och om man inte gjort det i rätt tid så är det kört. Det blir inget riktigt liv till dig, du klantade till det!

Igår fyllde jag 26. Jag har ju tänkt att över 25 blir jag inte. Över 25, då är man verkligen verkligen vuxen. Över 25 är andra, men inte jag. För att få bli äldre än 25 så måste man känna sig som en mogen, stabil, vuxen människa. Och det gör jag inte, så jag kan inte bli äldre än 25! Jag är inte klar med att vara 25 än! Töntig panik inombords.

Men så försöker jag inse, att varje dag är en del av livet! Det är aldrig försent! Och en massa andra töntiga klyschor. För att de är sanna!  Fan heller att det är försent!

torsdag 13 december 2012

Att vara vegetarian

Vi har snart varit vegetarianer i ett år i min familj. Det har varit både svårt och lätt. Det som jag tycker har varit svårast är att fullt ut förstå att jag inte längre äter kött! Anledningen för mig att sluta äta kött var främst för att köttindustrin är en hemskt omänsklig industri, där man inte respekterar djuren över huvud taget. De ska ge sina liv för oss, och inte ens det räcker för att de ska få ett värdigt liv med respekt och tacksamhet från oss. Jag tyckte om att äta kött, men jag kände att jag var tvungen att välja mellan att förneka vad djuren får utstå för att hamna på min tallrik, eller göra det jag kan. Jag valde att kliva av djurplågeri-tåget. Men när vi då skulle hitta nya rätter att äta så har det varit svårt. Jag har velat ersätta köttet, jag har velat äta kötträtter men utan kött. Dessutom vill jag inte äta quorn eller soja. Så när jag har lagat mat har jag försökt ersätta köttet med något som ska likna kött så mycket som möjligt. Ofta kan man lyckas ganska bra med utseendet, men det smakar ju inte kött! Så blir jag frustrerad för jag har ju lagt så mycket tid och verkligen förväntat mig att smaken ska vara lik köttets. Men det jag har fått inse är att jag har slutat äta kött! Nu äter jag andra saker. Det kanske låter knäppt, men det hjälpte mig att börja se på våra vegetariska rätter som nya rätter istället för ersättning av de gamla. Nu vill jag inte längre att maten ska smaka kött, eftersom det bara är kött som kan smaka kött och det äter jag inte!

Jag mår varken bättre eller sämre nu än när jag åt kött. Jag blir lika mätt av en måltid. Jag har lärt mig mycket om näringslära, eftersom jag som nybliven vegetarian var ganska orolig över om jag och familjen skulle få i oss tillräckligt av alla viktiga näringsämnen. Nu vet jag att det går toppenbra utan kött, det finns så otroligt mycket som innehåller de ämnen vi har behov av! Den nöt vi ännu inte knäckt är den med B12, så det tar vi kosttillskott av.

Vi äter alltså inte kött, varken fisk, fågel, mittemellan eller blandfärs. Vi äter inte heller soja pga allergi, och inte quorn pga att det är halvfabrikat som vi inte vill beblanda oss med :P

Några maträtter vi brukar äta:
-Solrosfrösås, mixa solrosfrön, blanda med passerade/krossade tomater, ha i det du skulle haft i köttfärssås och ät som köttfärssås till pasta. Mumma!

-Varma svampmackor, vi gör en stuvning med champinjoner och lägger på hembakt bröd, och så in i ugnen. Ibland har vi ost på, ibland inte.

-Biffar, som vi gör av mixade solrosfrön, lök, olika kryddor och ibland ägg, ibland linfröägg (mixade linfrön som svällt i vatten, fungerar som bindemedel) och potatismjöl. Potatis till.

-Pyttipanna med potatis, broccoli, blomkål, purjolök och lök.

-Nudelwok, nudlar och grönsaksblandning som vi wokar tillsammans och har i lite sesamolja och soja.

-Pizza med valfria ingredienser, hos oss blir det tomatsås, champinjoner, fetaost, lök, soltorkade tomater, ananas och ibland någon färssås. Och så vitlökssås på det. Smaskens.

-Tacos med tacofärs av hirs eller mathavre. Ibland har vi ätit raw-food tacos, då har vi mixade valnötter som vi kryddar till tacofärs. Resten är ju grönsaker. Istället för bröd använder vi isbergssalladsblad som skålar vi fyller med ingredienserna.

Jag funderar inte längre på vad jag ska ersätta köttet med, för kött är helt enkelt inte med i min kost längre!



tisdag 11 december 2012

Samarbete eller fusk?

När man hjälps åt med att lösa ett problem, jag har en pusselbit och du har en, är det samarbete eller fusk?

Verkliga livet ser ju ut så att vi hjälps åt att lösa problem som uppstår, vi lägger ihop kunskap, erfarenheter och idéer med andras kunskap, erfarenheter och idéer. Tillsammans finner vi nya lösningar, vi får stärkt gemenskap med människorna omkring oss, vi får social kontakt och vi får och ger bekräftelse till varandra för våra olika styrkor. Vi lär oss av varandra och utvecklas. Det är ju ett fantastiskt samarbete med vinster för alla inblandade! Tänk om vi skulle sitta var och en, gömma våra upptäckter och inte låta någon annan ta del av vad vi kommit fram till, köra fast och inte komma vidare när vi skulle nå nya resultat om vi bara tog in ett nytt ögonpar eller om vi delade med oss av det vi kan till någon annan som kört fast? Skulle vi komma särskilt långt då? Jag tror inte det.

Men hur gör vi i skolan? När elever samarbetar räknas det som fusk. Om det nu inte gäller ett grupparbete såklart. I skolan ska vi sitta för oss själva och vi ska absolut inte ge någon annan något gratis. På vilket sätt förbereder detta för samarbete ute i verkliga livet? Det ger ju bara en negativ stämpel på samarbete: det är fusk! Att behöva hjälp är bara något för de "svagpresterande". Varför kan det inte räknas mer att kunna samarbeta? Det är ju en fantastisk egenskap! Det är ju genom samarbete som vi kommer framåt! Genom att bolla idéer med varandra och visa varandra nya sätt att se på saker och ting! Och vad är det som säger att du är mindre kapabel att driva utvecklingen framåt om du är så kallat svagpresterande i skolan? Du har helt enkelt ett annat sätt att tänka och lära än det snäva sätt som skolan efterfrågar, du kan ju tvärtom vara fenomenal på att tänka i nya banor och inte sitta fast i skoltänket. Alla olika sorters människor behövs för att hitta nya lösningar, inte bara mönsterelever. Och vi behöver samarbeta, så det borde vi få göra också i skolan, mer än genom grupparbete nu och då.

Inspiration till detta inlägg fick jag när jag såg detta klipp:
Verkligen ett sevärt klipp om ni inte redan sett det. 

tisdag 4 december 2012

Varför känner vissa ett behov att försvara sina val när jag nämner mina?

Ibland blir människor extremt provocerade av att jag berättar hur jag valt att leva, jag tror att det är för att de känner att mina val är en kritik mot deras val. De känner ett behov att försvara sina egna val när jag nämner att vi valt bort förskola med hur toppenbra förskolan är och hur bra deras barn mår där. Och så är jag vegetarian, ojojoj. Samma sak där, vissa personer känner ett behov att gå i försvarsställning. Det är inte ett  nyfiket varfördå som de frågar, utan ett äcklat. Varför då? Varför är det så fult att fatta medvetna beslut? Varför blir man så provocerad av att höra hur andra människor lever? En vanlig reaktion när jag säger att jag är vegetarian är faktiskt att personen säger "Åh, jag ska äta en stor blodig stek idag. Mmmmm!" Alltså fattar ni? Det är en vanlig reaktion! Helt sjukt tycker jag. Och i början av min karriär som vegetarian så blev jag provocerad, men det blir jag inte längre. Jag har insett att det är något konstigt slags försvar, man blev provocerad av mitt val så man ville provocera tillbaks. Och då kan man väl få göra det, om det nu känns bättre då. Om jag köper fairtrade så kan jag få höra att det inte är så himla mycket bättre, eller så pekas det på något annat jag har som inte alls är rättvist tillverkat. Som om det påverkar just den sak jag köpt fairtrade, man måste faktiskt inte vara allt eller inget. Man kan vara litegrann eller ganska mycket också. Min man är hemma med barnen, då undrar folk om han inte jobbar? Det är konstigt att det är han som är hemma och inte jag, och ibland får jag höra en lång förklaring på varför den jag pratar med valt annorlunda. Som om någon behöver förklara sina val för mig? Jag tänker inte förklara och försvara mina, så jag kräver heller ingen förklaring från andra.
Varför tror du att vissa saker provocerar så himla mycket?