Kan innehålla spår av mobbning

Länge sa jag till mig själv och andra att mobbningen gjorde mig starkare. Den lärde mig att klara mig genom svåra saker, att inte alltid lyssna på vad andra sa om mig och att det inte är mig det var fel på. Det var de andra, de som mobbade, som det var fel på. Jag gick vidare i livet och fick det bra, alltså har inte mobbningen påverkat mig, möjligtvis har den gjort mig starkare. Det var vad jag innerligt trodde i många år, fram till för ca. två år sedan.

Jag gick hos en psykoterapeut varannan vecka under några månader, tre kanske. Anledningen att jag sökte hjälp var att jag var så enormt rädd för allt! ALLT! Jag vågade inte gå ut ensam ens på dagen, jag var rädd att råka ut för något. Jag kunde fastna i hemska fantasier om att någon skulle bryta sig in i vårt hem och skada mig och min familj på de mest brutala vis, och jag kunde inte sluta föreställa mig det. Jag hade sådan ångest över detta och blev hindrad i min vardag av att inte våga gå ut. Så jag sökte hjälp.

Under ett av samtalen kom vi in på mobbningen som jag utsattes för i årskurs tre. Jag fick berätta fritt om hur det var, och jag kom in på den händelse jag berättar om i mitt tidigare inlägg om min skolgång, som ni kan hitta här. Det är händelsen då jag och min vän blev hotade i skolan, inte fick hjälp från varken klassföreståndare eller rektor och fick springa med mobbarna hack i häl till närmsta kiosk där vi fick låna telefonen och ringa efter våra föräldrar. När jag berättar om det så hoppar jag visst något i berättelsen, vilket psykoterapeuten uppfattar och ber mig backa tillbaka lite och berätta en gång till. Hon tvingar mig att berätta långsamt, att verkligen känna efter hur jag kände i den stunden. Det är fruktansvärt jobbigt! Jag som hela tiden intalat mig att mobbningen gjorde mig stark, att jag bearbetat den, att jag är glad att den hände eftersom den gjorde mig till den starka person jag är idag, får möta den rädda flickan inom mig. Flickan som var säker på att hon skulle dö när hon flydde för livet. Psykoterapeuten föreslog mina upplevelser som det som låg till grund för mina irrationella rädslor för människor. Det är en otroligt stark upplevelse för mig! Där och då insåg jag att om jag nu är stark, är det inte för att jag blivit mobbad utan trots att jag blivit mobbad. Och jag är inte stark från alla håll. Vissa sidor av mig är otroligt lätta att bryta sig igenom. 

Jag läser en vuxenutbildning och är inne på andra terminen. En dag hände något som gjorde att jag kände mig oönskad och utstött, trots att det inte alls var menat så. Jag reagerade starkare än jag själv kunde ana att jag skulle, jag kunde inte hålla tillbaka mina tårar och jag kunde inte förstå varför jag reagerade så starkt! Det var inte en så stor sak egentligen, men det var som att jag ändå mindes känslan från när jag var liten, att aldrig få vara med, alltid oönskad, osynlig. Min reaktion blev att stöta människor ifrån mig, jag gick ensam på rast, jag satt ensam och arbetade, jag gick  hem utan att säga hej då osv. Jag avskärmade mig från andra människor och mådde riktigt uselt. Som om denna mobbade flicka jag har inom mig tog över och mindes hur hon skulle göra för att minimera skadan. Hålla sig för sig själv, inte prata med någon, inte visa sin sårbarhet. En vecka tog det för mig att "komma tillbaka". Mina klasskamrater försökte prata med mig, jag undvek dem och stötte dem ifrån mig, så min reaktion gjorde i princip min känsla sann. Jag kände mig utanför, då ställde jag mig utanför och stötte alla ifrån mig. Det tror jag inte att jag hade gjort om jag inte varit mobbad som liten, då hade jag inte reagerat så starkt på denna händelse. 

Så spåren sitter kvar. Varje gång jag hör någon säga att vi ska motverka mobbning i skolorna blir jag förbannad. För mig känns det som att acceptera mobbningen, men vilja minska den. "Motverka". Det innebär ju att mobbningen får verka, och att man sedan verkar mot den i efterhand. Alldeles för ofta har jag hört att mobbning är ett oundvikligt inslag i skolorna. Att det är synd men inget att göra åt. Jag säger nolltolerans till all mobbning, den ska inte på något sätt accepteras! Det ska inte ens vara möjligt för mobbning att uppstå. Något som påverkar människor så starkt, djupt och under så lång tid ska inte accepteras som "oundvikligt".